Händer mycket

Just nu är jag i Nairobi. Det händer mycket på en dag här i landet. Sedan förra fredagen har jag hunnit vara både på en begravning och ett bröllop. Begravningen visste jag om men bröllopet halkade jag in på. Och det är ju trevligt att få halka in på ett sådant! Fick lite smak av hur mitt eget bröllop kanske kommer att se ut. Kan ju säga som så, folk är inte rädda att uttrycka sin glädje i sång, dans och ”sigalagala” (en form av jubelrop som endast kvinnorna ropar).

Nå, begravningen var ju inte stillsam den heller. Mona och jag funderade hur de kunde se så glada ut där de sjöng och dansade. Men kanske de firade den himmelska glädjen och att den avlidne inte behövde lida längre. Olika tänker och gör vi ju i olika delar av landet.

På söndag morgon skulle jag så ta matatu till Kericho för att där möta upp med Wallins som hade bil. Just när jag satt mig i en matatu på matatustationen ringde Alf och sa att de har ett problem. Mina hundar Sasha och Tintin hade föregående kväll hittat en stor spitting kobra och skällde rejält. Som tur hade inte kobran bitit dem men den hade spottat i deras ögon så de var nu ganska svullna. Alf och vakten lyckades döda ormen med yxa och käpp (hur vågar man gå i närkamp med en av världens giftigaste ormar?!). De mätte den och den var 180 cm!! Och dessutom var den vid deras trappa. Huhhu.

Här har vi besten på bild, Alf har fotat.

Men där i matatun blev det nu att fundera vad vi skulle göra med hundarna. Behövde de komma till veterinären (3 h resa med bil)? Eller kunde vi ge någon medicin? Så jag ringde vår veterinär och fick veta att vi ska ge dem antibiotika, eftersom giftet kan producera bakterier som attackerar hornhinnan. Antibiotikan lyckades Mona och Alf hitta i Sindo, och efter en rejäl försening kunde de nu också börja sin resa mot Nairobi. Samtidigt kunde jag också fara med min matatu mot Kericho. Ja. matatun hade inte väntat på mig under hela denna tid, utan den väntade bara på att bli full. Vilket visade sig ta en timme, tur för mig denna gång.

Som jag sa händer det ju mycket. Under hela denna rumba medan vi försökte luska ut vad vi skulle göra med hundarna hann jag också stifta bekantaskap med en kvinna där på matatustationen medan jag drack en kopp chai. Hon hette Angelica och sålde kalsonger. Kalsonger som hon köpte för 80 ksh och sålde för 100-120 ksh, dvs 20-40 ksh vinst. Hur klarar man sig på den vinsten?? Hon var frånskild och hade ett barn som bor hos hennes mamma. Själv var Angelica också deprimerad sa hon. Hon hade varit en businesskvinna med egen butik, men sedan blev det trubbel med mannen och han lämnade henne och tog butiken. Så nu sålde hon kalsonger på Kisumus rörigaste plats. Också ett livsöde. Hoppas hon hittar en väg uppåt och framåt igen.

Igår blev det slutligen klart att president Uhuru Kenyatta verkligen vann det senaste valet, efter högsta domstolens utlåtande. På vissa håll i landet firade man medan man på andra håll protesterade. På kvällen när Ezra och jag åkte hem i en matatu körde vi förbi stadsdelen Congo i Kawangware. Där var fullt med militärer med sköldar, tårgas, bössor och klubbor. Folk stod en bit ifrån och iakttog medan en del sprang in mot centrum av Congo där protesterna utspelade sig. En kurragömmalek mellan poliserna och demonstranterna som det stod i nyheterna.

Jag fäste ögonen på en av poliserna, en äldre man, kanske 50 år som stod beredd med sin klubba. Fick på något sätt medlidande för honom. Han är någons pappa och någons man, men han är också tvungen att göra sitt jobb. Var han rädd? Det tror jag. Dessa upplopp har varit allt annat än civiliserade. Både protestanter och poliser är utsatta. Och fastän jag hört många historier om hur polisen använder mer våld än vad som är befogat kan jag inte hjälpa att känna medlidande för dem.

Då, i matatun tänkte jag hur mycket dessa konflikter förstör. För båda sidor. Det är inte alls spännande, bara tragiskt. När man endast ser bilderna i TV går det på något sätt att vara lite oberörd. Men när jag såg polisen som med livet som insats måste göra sitt jobb kände jag bara hur ledsam hela situationen är. Det är alltid folk på gräsrotsnivå som lider när politiker bråkar.

Sedan körde vi vidare till en annan del av Kawangware där vi steg av. Och allt var hur normalt som helst. Folk gick hem från arbetet, andra tog sig en kopp chai på något rökigt café och matatuna tutade och körde som vanligt.

Kontaster, kontraster.DSC_0104

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

En morgonpromenad

Idag hade jag bestämt att jag skulle gå på en morgonpromenad, så blev det också. Klockan 6.15 hade jag på alarmet och det var inte alls jobbigt att Stiga upp eftersom fåglarna redan sjöng och solen hade börjat stiga upp. Efter morgonmål kom jag så iväg på min vanliga runda. Idag lyckades jag också mäta längden på den med en app i telefonen, 6 km blev det.

Skönt var det! Inte minst utsikten njuter jag av varje gång. Nu var jag dessutom utan hundar så jag behövde inte kolla efter getter och får och hundar.

Jag såg också något jag gissar är spår av en lek, jag gissar det var en hydda med två rum och stolar och bord.

Nu har jag en ledig dag framför mig. Ska sticka, läsa och dricka kaffe. Min mor var så snäll och gav mig garn till födelsedagen, så nu har jag börjat sticka en tröja. Oj, vad jag njuter av det!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Färgresan

Jag har en liten bok som heter ”Färgresan” och som är skriven av Margareta Mörling från Sverige. Hon och hennes familj bodde i 13 år i Egypten. I boken har hon beskrivit hur det är att möta en främmande kultur och i slutet har hon en så fin sammanfattning av hur mötet med en främmande kultur påverkar en. Jag tänkte dela med mig av det hon skrivit.

Färgresan

Om du bara visste vad det innebär att byta land och kultur!
Du och jag som aldrig gått i deras mockasiner.

Den som aldrig känt vad det innebär att lämna allt det trygga, har lätt att komma med alla färdiga svar…

Att byta land och kultur, det är att göra en inre resa, en resa i färger!

En lycklig, smärtsam resa…

Många i vårt land har gjort och gör denna känslomässiga resa.

Varje resa är olik den andra, men förunderligt mycket är ändå lika.

Jag reste ifrån Sverige.
Mitt innersta var fyllt av färger, positiva färger.

Jag reste till ett land med en mycket annorlunda kultur.

Det landet och den kulturen fyllde också mitt inre av liknande färger,
men bara första året.

Trots många sjukdomar och svårigheter det första året, var landet ändå fyllt av liv:
spännande, annorlunda, nytt språk, ny kultur, landets fascinerande historia.

Vilken förmån att få den livsupplevelsen!
Jag längtade efter att få smälta in, bli en av dem, bli accepterad,
lära känna dessa fantastiska människor med alla deras livsöden.

Så kom det andra året.
Mitt innersta var fortfarande fyllt av färger,
men formerna var inte desamma,
och det irriterade mig.
Landet var fyllt av liv:
spännande, annorlunda, nytt språk, ny kultur.
Men det var för mycket liv, för spännande, för annorlunda, ett alldeles för nytt språk och en alldeles för ny kultur.

Så kom slutet på det andra året.

Färgerna övergick till grått, och sedan till svart.

Och jag var arg…
på allt som var annorlunda,
på språket som var omöjligt att lära sig,
på den nya kulturen som gjorde mig så osäker.

Allt var svart.
Kulturchock kallas det visst.

För allt som var annorlunda var väl egentligen fel, och språket behövde man väl inte befatta sig med? Bara tanken på att studera det fyllde mig med avsmak.
Och allt i den nya kulturen var väl fel?
Jag fylldes av vanmakt inför människohavet.

Jag var trött på alla barn som skulle fråga vad klockan var, för att se om jag kunde tala arabiska, och de kvinnor som ville känna på mitt hår, och de mormödrar som hade tusen och ett råd om vad jag skulle ge babyn för tehopkok när han hade magknip.

För att inte tala om skräphögen på gatan utanför vårt hus, och stanken från den i hettan.

Mitt handlande var irrationellt, de färdiga lösningarna i livets situationer höll inte längre…
självkänslan var noll,
något måste vara fel med mig,
sådana känslor fick man väl inte ha?
Mattan, min egen kulturs trygga matta drogs undan från mina fötter.
Och här skulle jag alltså leva… och det var ett frivilligt val.

Det svarta övergick till ömsom svart, ömsom vitt.
Det svarta var den nya kulturen,
det vita var min egen kultur.

För i Sverige vet vi ju hur allt ska vara.
Lagom är bäst, eller hur?
Vi vet ju att man kan inte ge sådana teer till en baby,
vi är väl de som vet vad som är rätt?
Och vi menar alltid vad vi säger,
vi säger ju aldrig tack till en inbjudan om vi vet att vi inte kommer!
Och jag går väl inte och sätter mig bredvid en familj som jag inte känner, när de är de enda som sitter på den kilometerlånga stranden!

En djup längtan växte i mitt inre
efter att få vara anonym,
leva bland människor som talar ens språk,
Som delar en minnen och vet hur man kommunicerar…
Och jag kom inte ihåg något tillfälle då jag sett skräp på gatorna i Sverige.

De tunga smärtsamma dagarna gick,
de blev flera hundra…
Jag tvingade mig att fortsätta läsa språket.
Att gömma sig från kontakten med människorna i ett land där alla dörrar alltid står öppna gick inte.

Tanken gjorde en sakta vändning.
Ett och annat ljus gick upp för mig,
– om jag hade varit född där skulle jag ha tänkt som de,
och kommunicerat som de.
Det kanske oftast inte var en fråga om rätt eller fel, det kanske bara var så enkelt att man gjorde och sade saker på ett annorlunda sätt!

Jag behövde inte acceptera allt i kulturen
För det gör jag ju inte ens i min egen kultur,
kom jag till slut fram till.
Man måste inte älska och bejaka allt i den nya kulturen,
man kunde faktiskt lära sig att bejaka och älska den enskilda individen, trots att vi inte tänkte lika i allt!
Jag fick spara det i min kultur som jag tyckte var värdefullt och som var viktigt för mig och min familjs identitet.
Det är farligt att sudda ut 20 år av ens liv!

Det svarta och det vita byttes sakta ut till färger igen,
men de hade helt nya och vackra former.
Jag lärde mig älska djupet i dessa vackra färger och former.

Åren gick och de nya färgerna blev mer och mer ett med mig själv.

Sedan flyttade vi s.k. ”hem” igen,
färgerna försvann,
allt blev grått, så grått att tunnelbanan som skulle komma 8:03, kom 8:03!

Så började åter en kamp för att återvinna färgerna i mitt liv.
Den säkra dubbelkulturella mattan drogs undan från våra fötter.

Ett stort sorgearbete började.
Sorgen över att vi berövat oss själva det liv vi lärt oss älska,
men mest ett sorgearbete över allt som barnen nu förlorat,
sina nära vänner, det pulserande livet, ökenutflykterna…
För nu blir plötsligt allt det positiva som vi upplevt så värdefullt.

Nu är vi bara två personer som delar denna historia, ibland tre, fyra, fem eller sex personer… allt beroende på hur mycket barnen minns.
Denna historia är för oss en dyrbar skatt.
De säkra självklara lösningarna är inte självklara längre.

Ett är säkert, det är palmerna som reser sig mot den klarblå himlen som vi minns, inte dammet och skräpet, jo faktiskt, stanken av sophögen utanför vårt hus gav oss hemkänsla till slut.
Och så dessa underbara människor, dessa öppna hjärtan som alltid kommunicerade:
-Tid för dig det har vi gott om.

Margareta Mörling ur boken ”Färgresan”.IMG_20170531_182740_778

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tillbaka!

Nu är vi tillbaka på Rukongo! På vägen hit såg vi många spår av roadblocks, måste säga att folk verkligen varit kreativa och arbetsvilliga för att förhindra valpappren att komma fram. Oftast hade de använt sig av brinnande bildäck, men även stora ”sopcontainer”, avhuggna träd tvärs över vägen och på ett ställe hade de grävt ett stort dike över hela vägen. Men nu är det lugnt och vi ska hoppas det hålls så!

I Nairobi passade jag på att köpa lite blommor att pryda min veranda med. Och både en vacker regnbåge och en fin solnedgång hälsade oss välkomna tillbaka.

Idag ska jag försöka baka en födelsedagstårta, får se hur grädden smakar först. Om den är sur blir det morotstårta istället för Britta tårta. Imorgon blir jag 31, ett år jag ser fram emot!

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Inte ändå så illa

Okej, jag lät kanske väl negativ i föregående inlägg. Tycker inte om att vara den som klagar. Nu har jag en våffla i magen, då känns allt mycket bättre. God mat i sällskap gör oftast susen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ovisshet

Just nu lever jag och mina kolleger i en ganska stor ovisshet. Vi vet inte när vi kan åka hem, eller om vi måste lämna Kenya eller hur landet ser ut om en vecka eller en månad.

I början tyckte jag kanske det var lite spännande, i någon mån kanske jag behöver lite dramatik. Men nu börjar det övergå till rastlöshet. Det börjar bli tråkigt att bo på hotell. Endast ha ett dagsprogram som innehåller mat, böcker, nyheter, promenader och en och annan tur till ett stort shoppingcenter.

Jag behöver få uträtta något. Skapa något. Jag borde ha köpt garn och stickor i Finland och börja på den där tröjan jag drömmer om att sticka.

Och nu sitter jag här i en park utanför shoppingcentret, för att jag tröttnade på att gå i butikerna. Jag har inte råd med det heller.

Att leva i ovisshet är tungt på sitt sätt. Förstår lite hur flyktingar kan känna sig, då är jag ju inte ens nära deras situation. Jag har inte förlorat någon eller något. Jag är fortfarande i ett land jag känner. Men jag kan inte planera. Och det gör mig kanske trött också. Jag bara är. Vilket kanske brukar uppmuntras i vissa sammanhang. Men i vår situation blir det faktiskt lite frustrerande.

Vi hoppas och ber att det blir lugnt och fredligt i landet, att en hållbar lösning kan uppnås.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad är normalt?

Nu är jag tillbaka i Kenya igen efter en fin semester i Finland. Det var värdefullt att få dela den tiden med Ezra.

Jag kom att tänka på något nu när jag igen varit en del av dessa två världar på en kort tid. Vad är normalt för mig? Eftersom de två länderna är så olika tänker jag ibland att begreppet ”normalt” tappat sin betydelse för mig. Har jag blivit någon som inte kan överraskas av något någonsin?

Kanske kom jag att tänka på det i morse när vi stod i förorten till Nairobi, Muthama, och väntade på vår skjuts. Då hinner man se ett och annat, som är så normalt för morgonrutinerna här men som skulle betraktas som väldigt onormalt i Finland. T.ex. en Matatu som måste knuffas igång av fem män innan den kunde börja köra för dagen. Och den knuffas säkert igång varje morgon, för varför fixa den om den ändå går igång med fem män? Och så kör ju hela raden av kollektivtrafik förbi, bussar med öronbedövande musik, konduktörer som hänger ut genom dörren, motorcyklar med lite för många passagerare och lite för få hjälmar. En oberest finländare skulle väl ha ganska stora ögon om hen bevittnade allt detta.

Så kommer vi till Finland, som jag fått se ur utländska ögon nu genom Ezra. Va? Står man och väntar vid rött ljus fastän ingen bil kommer? Inga vakter med gevär i butikerna? Kan vi gå in med väskan också till butiken? Inget skräp NÅGONSTANS? Och bussarna som är helt tomma och går enligt klockan. Och förstås det här med att hälsa på människor. I Finland hälsar man bara om man är vänner, inte på var och en som kommer emot en på byvägen. Faktiskt, när vi gick i Vasa, hälsade nästan alla afrikaner på oss fastän vi inte kände dem. Go Africa!

Men där är jag då, mittemellan dessa två kulturer och tycker att allt är normalt. En rikedom? Det tycker jag. Framförallt är det fascinerande att se hur olika folk tänker. Och man ser att det oftast finns en väldigt logisk orsak till varför ”utlänningar”, om det så är i Finland eller i Kenya, beter sig konstigt. Något jag lärt mig på senare år är att saker och ting inte är sämre bara för att de inte sker på mitt sätt. Till exempel sättet att skala potatis på. Jag gör det på finländskt sätt och sätter potatisen på gaffeln och skalar med kniven. Ezra sätter potatisen på tallriken och skrapar av den med kniven. Jag behöver inte alltid försöka övertyga honom om att mitt sätt är bättre, för båda funkar! Och humor, vem har bättre humor? Ingen! Vad vi tycker är roligt är så väldigt mycket kopplat till vårt sammanhang och vår kultur. Och det är en av de bästa känslorna när jag börjar förstå humorn hos kenyanerna. Och också börjar tycka den är rolig. Då är jag ganska inne i systemet.

Några tankar från ett kontor i Nairobi, där receptionisten som jag nästan aldrig talat med kom och pratade en längre stund och tyckte det var så roligt att vi är tillbaka.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer