En eftermiddagspromenad

Rukongo är vackert. Jag som älskar utsikter, berg och hav kan inte begära mycket annat. Och jag förundras varje gång jag går på promenad här, tänk att jag faktiskt bor här och får här så här vackra motionsrundor! Jag brukar gå en rutt över en ås, där jag får vara nästan helt ifred, vilket är något man uppskattar här i landet. Där uppe ser man Viktoriasjön, de riktigt höga bergen runtomkring och dalen där nere.

Man träffar på ett och annat djur under promenaderna. Varje  gång ser man kor, getter, får, åsnor, hundar och hönor. Den här eftermiddagen såg jag bl.a. det minsta lamm jag sett! 

Och en pojke som försökte lära sin ko att bli riden på. Kon verkade dock inte övertygad.

En familj på väg hem efter att ha hämtat vatten. 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Chesinende

I helgen var jag och Ezra på Chesinende, hans hem. Det är så vackert där! Och kallt. Jag glömde nästan att ta med en tröja när jag packade på varma Rukongo. Och den jag packade var dessutom för kall. Nå, tur man har en pojkvän som lånar ut jackor. Här kommer lite bilder från våra dagar.

Vi var en del hos Ezras mormor. Batiem kallas hon vilket är mormor/farmor på kipsigis. Hon kokade chai åt oss när vi kom. Det kändes väldigt  hemma, vilken mormor eller farmor bjuder inte på något direkt man stiger innanför dörren? Och  där i kokhyddan var det varmt med elden som alltid var igång.

Det finns mycket kor och får här. Därav alla fina gärsgårdar.

Jag invigde min nya kjol på de gröna ängarna.

Vi träffade mycket folk. Alla ska hälsa på Ezra, och mig! Inte lätt att minnas alla namn och hur de är släkt. Dessutom kan jag inte kipsigis, så är ofta utanför i diskussionerna. Det är verkligen en stor skillnad om man kan språket eller ej! Det blev nog lite kulturstress emellanåt, jag märkte att jag kunde bli så frustrerad och nästan arg då jag bara hängde efter några som går och talar med Ezra och jag inte förstår något alls eller vet ens vart vi är på väg. Inte för att någon gjorde något fel (och Ezra måste ju få prata med sina vänner), men jag trodde jag var förbi kulturstressens tid! Det visar bara hur viktigt språket är för att man ska känna sig inkluderad. I luoland är det något helt annat! 

Några ord har jag lärt mig i alla fall:

Chamgei! (Några nyheter?)

Missing! (Bra)

Kararan (bra)

Ropta (regn)

Kongoi (tack)

Itagat (varsågod)

Nyun (kom)

Gebe (låt oss gå)

Vackert var det! Speciellt med de regntunga skyarna.

Här ser man hur de bär saker i kipsigisland, ett rep över huvudet och lasset på ryggen. Det är endast kvinnor och barn som bär på detta sätt.

Kvartersbutiken.

​​

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kenyas många ansikten

Denna text är ett inlägg som jag skrev som gästbloggare på resebyrån http://www.safariresor.se. Följ med på en resa i kontrasternas land!

Att bo i Kenya är att fascineras över hur vackert det är.  Varma solnedgångar som är över på en halvtimme. Det friska höglandet som breder ut sig med gröna tefält så långt ögat når. Regnskogens syrehöga lugn. Hundraåriga träd som inger respekt och vördnad. Öppna savanner med vilda djur, en natt i tält där du hör flodhästar beta utanför​ och lejonen ryta någonstans i den afrikanska natten. Röda jordvägar där kvinnor går ståtligt med dagens marknadsfynd i en korg på huvudet. Kustens sköna tempo med långa ​vita sandstränder, där du går iklädd en kanga hela dagen. Mellan doppen i oceanen köper du sagolikt god italiensk glass i närmsta gelateria (ett arv från de många inflyttade italienare som fortfarande bor kvar här). 

Att bo i Kenya är också att förskräckas över hur fult det kan vara. Vägrenar fyllda med plastpåsar och flaskor. Soptippar lite här och där i precis varje liten by. Hundar som är misskötta. Åsnor som drar alltför tunga lass. Gatubarn som driver planlöst omkring, höga i ångor av lim. Handikappade som varje dag tigger på Nairobis avgasgråa gator.

Att bo i Kenya är att förundras över människors vänlighet. Damen som lånar ut sina stövlar när det regnat och vi är på hembesök. Sömmerskan som ger mig en plastpåse när jag försöker balansera alla mina köpta varor i famnen, då jag passerar henne på väg från marknaden. Måltider där det alltid finns plats för en gäst till. Människor som alltid hälsar. Här kan de verkligen konsten att glädjas över främmande och visa gästvänlighet.

Att bo i Kenya är också att lära sig en ny kultur. Det är att bli kallad tjock och inse att det är en komplimang. Det är att inte fråga ”vill du ha te?” utan istället säga ”välkommen på te!”, för att det tidigare kan betyda att du egentligen inte ville bjuda på te. Det är att ha kjol som täcker knäna, och underkjol. Det är att fritt amma sitt barn i vilket sällskap som helst. Ett kvinnobröst är inget översexualiserat i detta land. Det är att lära sig äta med händerna, och även lära sig äta det som bjuds om det så är inälvor eller hemmalagad surmjölk. Det är att lära sig vänta, vänta, vänta. Sällan eller aldrig börjar något när det är sagt. Förresten är klockan 10 ända tills den slår 10.59.

Att bo i Kenya är att lära sig nya språk. Och verkligen lära sig dem eftersom folk är så pratglada. Det är att lära sig köra bil på nytt. På leriga vägar med fyrhjulsdrift. På smala landsvägar där du samsas med bussar som kör om fastän en bil kommer emot samtidigt som en skock med kor lugnt går över vägen. På samma väg finns oändligt med motorcyklar som kör lite hur de vill och med de mest varierande bagage, samtidigt som du försöker upptäcka alla potthål i tid. Det är att inte tro sina ögon när man trycker in ännu en passagerare i matatun (allmänt transportmedel för kollektivtrafik), och konduktören hänger ut genom den öppna dörren under hela färden. Det är att också få försämrad hörsel förr eller senare. Antingen i matatun där de spelar öronbedövande musik så hjärtat kommer ur rytm av basen. Eller så på en begravning, som faktiskt liknar mer ett disco än traditionella västerländska begravningar.

Att bo i Kenya är att möta fattigdom. Folk som behöver pengar till skolavgiften. Pengar till mat. Pengar till utsäde. Pengar till transport. Till sist börjar du tro att folk bara ser pengar i din vita hudfärg.
Att bo i Kenya är också att få mer skinn på näsan. Lära sig ifrågasätta om behoven verkligen är akuta. Lära sig att säga nej när okända män ber om ditt telefonnummer. Men det är också att lära sig att ge. Inse att ett delat liv är ett välsignat liv, vilket de så väl vet här.

Att bo i Kenya är att lära sig vad korruption är. Valfusk. Rättegångar som rinner ut i sanden. Medicin som kostar fastän den borde vara gratis. Att inte få ut en kropp från bårhuset utan lite pengar emellan. Politiker som delar ut pengar till sina väljare. Poliser som tar mutor av trafikanterna​. Slippa undan böter bara man ger en slant. Köpta körkort. Köpta examen från universitetet. Löner som uteblir i flera månader. Pengar som bara försvinner och som var tänkta att hjälpa utsatta. Allt detta medan folk svälter av torkan. Att bo i Kenya är att bli frustrerad, inte tro sina öron och riskera att bli likgiltig inför denna oerhörda, stinkande korruption​.

Att bo i Kenya är att umgås med folk. Bli ifrågasatt när jag bor ensam i ett stort hus.  Det är att aldrig veta var man ska sova när man är på besök hos någon, förrän det är läggdags. Vilket man inte heller kan påverka så mycket eftersom det ska ätas kvällsmat först och den kan komma okristligt sent. Det är att inse att en kyrkbänk aldrig blir full. Inte en pikipiki (motorcykel) hellet för den delen. Allt är möjligt i Kenya, och det är ingen överdrift!

Att bo i Kenya är att bo i ett land där folk är väldigt religiösa. Om du inte tror på Gud sticker du ut ur mängden. För här behövs verkligen Gud! Har du inte mer än så att du just och just klarat vardagen inser du att livet inte kan levas utan Gud. Han som förser. Det är också att ha någon att vända sig till när nöden drabbar. I väst är vi lite för bedövade av socialt skyddsnät, teknik och ett fungerande samhälle för att inse hur liten människan egentligen är. I Afrika vet man. Här är döden inget främmande. Säg den Kenyan som inte mist någon familjemedlem.

Att bo i Kenya är att alltid vakna till fågelsång klockan sju på morgonen. Det är att njuta av en emaljkopp full med sött, hett chai och en färsk mandazi till, medan man sitter i en hydda och svettas. Det är att köpslå på marknaden tillsammans med hundratals andra. Hitta färggranna tyger, köpa lite för många tyger. Sedan sy upp en skräddarsydd klänning för 8€. Det är att ha korgen full med solmogen frukt som smakar himmelskt. Det är att se REGNET komma efter en dammig paus på flera månader. Se hur det blåser upp, himlen blir mörkblå och blixtarna slår ner i ett med väldiga knallar. Se hur torra flodbäddar igen flödar med vatten. Se hur grönskan kommer tillbaka efter bara ett stort regn. Det  är att gå på kvällspromenad och höra koklockorna stilla klämta någonstans i dalen, stanna och prata med folk på stigarna, se hur bergen färgas i guld och till sist se solen igen gå ner bakom dem. En till dag i Afrika är till ända.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Kampen mellan 2 hundar och 10 hönor

Jag har ju som bekant 2 st hundar. Fina är de på de flesta sätt, men inte på sättet de ser på hönor. Sasha verkar vara en fågelhund och har verkligen anlag för att fånga dem. Tintin verkar mest tycka att det är roligt att jaga dem.

Nu har det här problemet eskalerat och inom loppet av 2 dagar har de jagat hönorna 3 gånger. Inte dödat någon hittills men säkert skrämt livet ur dom. Och jag tänker att det ju måste vara så lätt att ha hund på ställen där hönproblematik inte finns. Jag tänker att ett liv måste vara så lätt där hundar och hönor inte är inblandade. Men jag vet ju att det här är ett relativt litet problem. Men problem har ju en tendens att bli väldigt subjektiva och problemet jag har nu känns som det största i världen. Nåja, kanske inte riktigt.

Nu har jag i alla fall vidtagit åtgärder, jag har köpt en höna. Denna höna ska få det stora uppdraget att lära mina hundar att inte fånga den. Ja, inte ens se åt dens håll. Planen är att ha dom samtidigt​ i hagen och så fort Sasha eller Tintin försöker fånga den ska de bemötas med ett FY! och en hink med kallt vatten. 

Vi har tränat detta tidigare, men tydligen inte tillräckligt ofta. En gång kom Sasha hem med en kyckling som tack och lov överlevde. Vi gjorde samma träning med kycklingen i buren men det slutade med att kycklingen blev så rädd att den sökte skydd under Sasha. Min syster frågade i vilket skede jag insåg att båda djuren hatade mig. Men nu har jag en ny chans med denna nya höna! Hoppas vi alla älskar varandra på ett kontrollerat sätt efteråt. Inte så att någon vill äta upp den andra utan mer som att vi kan sitta i samma bur och kramas.
 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Påsk och orättvisor

Just nu firar jag påsk i Nairobi. Det är ju inte så ofta jag och Ezra har möjlighet att träffas så vi passar på när det går! Nairobi är relativt svalt och skönt, inte mycket regn dock. Vi har njutit av caféer, skogspromenader (Jo det finns skog i Nairobi!), åkt lokaltrafik så det räcker för hela året för min del, besökt Uhuru highways högmässa på påskdagen (med både dop och bröllop) och umgåtts med Ezras brors familj.



Det finns inte mycket som talar om att det är påsk här. Inga konserter, pynt eller annat. Och kanske är det bra att påsken inte blivit kommersiell här, men den har inte heller blivit en tid då människor och samhället stillar sig, vilket är synd. Det gäller att själv försöka stanna upp. Fast det har kanske inte heller varit så enkelt denna påsk då vi mycket rört oss i människohav, ljud, lukter, och kommers. Men Jesus lever hur som helst! 
I Nairobi finns det väldiga kontraster. Ofta är det svårt att gå förbi tiggare och gatufamiljer utan att göra något. En handikappad som sitter mitt i folkvimlet, smutsig och förmodligen hungrig. Vad är det för liv? En mamma som tvingar sina barn att gå efter mig och tigga om en slant. Vad är det för barndom? En kvinna som sitter och säljer något på gatan mitt i bussarnas avgaser, varje dag i flera timmar. Inget hälsosamt liv direkt. Och själv har jag just varit på café och ätit och druckit för pengar som kunde ha gett dem mat en hel månad.

Ja, det är inte roligt att bli så medveten om orättvisor och se hur olika liv kan vara. Men samtidigt är de ju alla liv och jag tror att de skapades av en orsak, dessa människor som jag tycker inte har något liv. I Guds ögon är​ de oerhört värdefulla och älskade. Kanske min uppgift är att säga det till dem.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Några tankar

Jag har lite spridda tankar som jag tänkte plita ner här. Har just läst Tomas Sjödins bok ”den som hittar sin plats tar inte någon annans”. En väldigt inspirerande bok! Den talar som titeln antyder om att hitta sin plats, hitta hem. 

Det var ett så vackert citat i boken, av Göran Rosenberg om hemlöshet: ”Det är att sakna en plats där man kan göra sig förstådd utan att behöva säga särskilt mycket  och bli sedd utan att ständigt behöva göra sig synlig. Det är att sakna ett sammanhang där det betyder något vem man är och vad man gör, oavsett vem man är och vad man gör.” Alla behöver vi den platsen. Där vi blir sedda utan att hela tiden behöva göra oss synliga. Det är påfrestande att vara i ett sammanhang där man hela tiden måste prestera sin synlighet. Åtminstone jag blir en sämre version av mig själv då. Ytterst sett tror jag detta hem finns hos Gud. Där finns en ovillkorslös kärlek som vi inte hittar någon annanstans.

Boken talade mycket om att följa sina drömmar, sina livs ja. Också ett sätt att hitta hem. Och det fäste jag mig vid! Jag ser inte mig själv som en stor drömmare, men jag tror att alla måste få drömma. Röra sig mot det som får en att blomma. Jag tror Gud har satt ner en sådan plats i oss var och en. Vi behöver bara de rätta förutsättningarna, för att citera Sjödin. 

Ändå tror jag inte man ska sätta för mycket tid vid att fundera på sig själv. Men poängen med att hitta sin plats är att det ofta är där man kan finnas till hands för sina medmänniskor. Det ​är där vi kan tjäna andra och se andra.

En bild från förra veckan då jag träffade denna glada gumma. Hon tyckte att på en riktig bild ska man ta i hand. Ingen av oss har upp ögonen, vi blundar båda två. Vi ser inte varandra men vi möts. Jag tror att vi båda blommade lite just där. Vi möttes och vi hade roligt. Sånt vill jag fylla mera av mitt liv med.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

ABBA

Har du nånsin gråtit till ABBA? Nå, det gjorde jag idag. Jag har nämligen fått våra gamla ABBA-kassetter hit och idag lade jag den ena i bilradion. En våg av barndomsminnen sköljde över mig. Tårarna kom. Nostalgitårar. 

För mig är ABBA Kenya. Det var ABBA vi lyssnade till i bilen där vi skumpade fram i baksätet med mina syskon. Det var ABBA vi lyssnade på när vi lekte med Lego och Duplo och Barbie. Det var till ABBA vi dansade hiphop på vardagsrumsbordet. ABBA var vår ”tuffa” musik.

Vi diggade nog spice girls också, men dem hade vi inte hört en endaste låt av. Vi hade bara några klistermärken av dem som vi fått i något godispaket. Men vi visste att dom var inne.

Men ABBA, dom hade vi på våra kassetter. Dom var våra. Vår populärmusik på 90-talet. När vi lyssnade på dem kände vi oss lite tuffa, långt som vi var till det mesta av populärkultur i en liten by på Kenyas landsbygd.

Och jag måste säga att det är nog fiilis att susa fram genom Kenyas landskap med ABBA i högtalarna än idag. Jag känner mig fortfarande ganska tuff då.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer