Spridda tankar och en ledig helg

Så har jag äntligen en ledig helg på Rukongo sedan, kanske augusti? Egentligen skulle inte den här helgen heller vara ledig utan jag skulle till Kaguria. Men i veckan har jag haft någon typ av matförgiftning och bestämde mig därför för att ta det lugnt och riktigt bli frisk. Och det var så skönt beslut! Igår var en riktig maratondag, utan lunch och med hemkomst kl 19. Så var väldigt trött då jag kom hem.

Ibland hopar sig allting, både i jobbet och privat så tiden inte riktigt vill räcka till. Kanske kroppen sa ifrån också och då är det klokt att lyssna på den!

Förra helgen var det barnläger i Butere. Mycket sång och dans stod på schemat. Och undervisning förstås.

Imorgon är det lilla jul vilket känns ganska så avlägset. Men jag ska pynta lite och börja lyssna på julmusik. Kanske stämningen infinner sig då?

Annars börjar det bli varmt nu. Känner mig småsvettig mest hela tiden och nätterna är också varma vilket inte ger så god sömn. För två nätter sedan sov jag på Chesinende, med två filtar och det var så skönt! Här på Rukongo blir det nog bara påslakanet som gäller nu tror jag…

Alla dessa resor

Just nu sitter jag på flygfältet i Kisumu och skall ta mig till Nairobi. Mitt arbetstillstånd går nämligen ut idag och jag har inte fått mitt nya ännu. Så jag måste ansöka om en förlängning. Det positiva är ju att jag alltid får träffa Ezra under dessa arbetsresor. Men annars tar resande på. Men det är onekligen en del av missionärslivet! Nu kommer jag att vara på resande fot i över en vecka. Kisumu, Nairobi, Kisumu, Oyugis, Atemo, Chesinende, Rukongo, Andiwo, Itabago, Kisumu, Butere, Rukongo. Så ser de kommande 10 dagarna ut! Bara att hålla ut!

Min utsikt varje gång jag lämnar mitt hem:

Och några vardagsbilder från livet iKenya. Ett litet café och en butik med butikskatt:

En helg i matatu och på Chesinende

Den här helgen hade jag bestämt att fara till Chesinende då Ezra också skulle dit. Jag ville ta matatu eftersom det blir billigast så. Men det visade sig bli en mycket tidskrävande resa! Problemet med matatu är att de alltid väntar tills bilen är full innan de åker iväg. På lördag fick jag vänta 3h på stationen innan vi slutligen for iväg. Jag blev så irriterad! Sedan visade det sig att matatun inte ens for direkt till kericho for Jag skulle utan jag måste ännu byta bil två gånger. Så sex timmar senare kom jag fram till kericho, då tröståt jag en brownie med cappuccino. Sen var det bara att ta nästa matatu till Chesinende, och det visade sig också bli en pärs eftersom det inte kom några bilar med rum i! Till sist fick jag pressa in mig i en smockfull minibuss där vi satt som packade sillar… Att åka med matatu är sällan bekvämt.

Det var skönt att komma till det svala Chesinende. Vi besökte även Kedowa, en av grannbyarna.

Sen var det bara att starta hemvägen till Kisumu med matatu igen. Men hör och häpna, idag gick resan smidigare än någonsin och jag väntade högst 20 minuter på stationen. Så kom jag till mitt Kisumuhem, blev bjuden på farsdagstårta av mina grannar och såg en underbar solnedgång.

Ett försök att blogga igen

Det här med att blogga är tydligen inte riktigt min grej. Jag tror jag gillar Instagram bättre, där tröskeln är ganska låg och jag får utgå från en bild. Men låt mig åstadkomma ett blogginlägg nu!

Den senaste veckan trodde jag skulle bli väldigt händelselös eftersom jag inte hade något program inbokat. Men Kenya är Kenya och ofta ändrar saker och ting ganska snabbt! Det blev ett sorgebesök till en änka som mist sin son. Och den resan bjöd även på punktering på stora röda bilen. Sedan blev det också ett söndagsskolbesök på torsdag, och körning av åtta säckar majs i bakluckan över skumpiga vägar. Och idag körde jag till Kisumu för att imorgon ta matatu till Chesinende. Här i Kisumu har det öppnat en ny mataffär, och de har ju allt! Till och med färsk tonfisk. Jag som just lärt mig att leva ganska enkelt, utan ost, för det mesta utan kött, utan müsli och utan grädde. Får se hur länge jag kan hålla mig från att lyxa till det igen!

Här är bilen efter bytt däck. Inte konstigt med punktering i den här omgivningen.

Vår delegation som besökte änkan. Så svårt att förstå livet och döden ibland, varför unga friska människor tas ifrån oss.

En uppdatering

En liten uppdatering från den senaste tiden här på Rukongo:

Förra helgen var det synod. Jag undervisade barnen torsdag och fredag. Det var mellan 50-100 barn båda dagarna så mycket liv och rörelse! Vi lekte, hade bibelstund och så fick de färglägga. Det gillade barnen verkligen! De får nog inte färglägga ofta här, så nu tog de tillfället i akt minsann. Många satt och färglade sin bild så länge tills vi måste avbryta.

Det kom en hel del folk på lördag och söndag. Och ljud ur högtalarna hela dagarna! Mitt hus är närmast så fick inte så mycket lugn och ro, kl 6 på morgonen började predikan…

Ezra var här över helgen också och han fyllde 30 år. Det firade vi med god mat på ett vackert ställe här i närheten.

Nu i veckan har jag varit på Rukongo. Agerat sjuktransport en dag, betalat skolavgifter, redovisat, promenerat, stickat och tagit det ganska lugnt. Det kan nästan bli lite tråkigt att bara vara själv på Rukongo en hel vecka! Fastän det är skönt också.

Och så har jag varit på marknaden också!

Att analysera missionärsrollen

Nu är jag tillbaka på Rukongo igen. Vackra Rukongo. Men också tillbaka i min roll som missionär, som inte alltid är lätt.

Häromdagen åkte jag fram och tillbaka till Kisumu (ca 6 timmar totalt i en varm bil och vägar som kräver att man är alert). Orsaken till varför jag skulle dit var för att min hund Tintin hade en svullen fot och jag skulle visa upp honom till veterinären. Men samma morgon som jag skulle åka så verkade foten bättre och han var pigg och glad. Så jag bestämde att han inte behövde fara, vilket var en lättnad både för honom och mig. Men problemet var att folk redan hört att jag skulle till stan och hade bokat sig en plats i bilen. Då tyckte jag inte att jag kunde dra mig ur. Så fick vackert lägga iväg med bilen full men utan några direkta ärenden. Åtminstone fick jag min m-pesa åtgärdat och så fick jag prova på ett nytt café i stan.

Men under den här bilresan hann jag tänka en del på mitt jobb. Jag kände mig på något sätt så trött och oinspirerad fastän jag just kommit från semestern. Så jag försökte analysera varför.

Är det för att folk ber om hjälp? Är det för att jag är ensam missionär för tillfället på Rukongo? Jag landade i att det är både och. Jag är alltid lite på spänn att någon ska komma och fråga om hjälp. Man vet ju aldrig vem som kommer, när de kommer och vad problemet är. Det här att inte ha kontroll tror jag är det svåra. Att inte kunna förbereda sig.

Det gör det svårt att slappna av helt då ens hem är ett ställe dit folk lätt kommer till dörren. Är arbetsdagen slut betyder det inte alltid att jag får lugn och ro. Jag kan inte lämna jobbet bakom mig och åka hem till ett hem där jag är helt ifred.

Det som ytterligare gör saker knepigt är att jag ofta ställs inför moraliska dilemman. Jag kunde ju faktiskt teoretisk sett hjälpa i de flesta fall men jag vill inte/orkar inte alltid. Och där kommer det svåra. Hur kan jag vara så trög att hjälpa när de flesta runt mig är mycket fattigare än mig? Jag borde ju. Eller tvärtom: Ibland kan jag inte hjälpa att känna att någon försöker utnyttja hjälpen. Det är helt enkelt lättast att fråga missionären istället för att fråga andra. Men hur som helst måste jag alltid ta ställning, och det är tungt ibland. Speciellt då jag är själv. Som tur har jag ju min man att ringa nu i alla fall.

Att analysera så här hjälpte mig faktiskt! Reda ut vad som är jobbigt och inse att det ju inte är varje dag som det är så. Oftast är det ju ganska lugnt och jag får min lediga eftermiddag. Men samtidigt får det varje dag vara min bön att jag får vishet i att hjälpa på rätt sätt, och att jag möter människor med kärlek, inte som problem.

Bli som barn

Nu är jag och Ezra på väg till Kenya igen. Det känns bra att vara på väg till det land som vi båda kallar hem och där vi har en uppgift.

Men nu till något annat. Häromdagen kom jag att tänka på det som står i Bibeln om att lärjungarna skulle låta barnen komma till Jesus. Ofta tänker vi kanske ur lärjungarnas perspektiv, att vi inte ska hindra barnen från att lära känna Jesus. Men hur blir det om vi tänker ur Jesus perspektiv?

Jag kom att tänka på alla de barn jag träffat nu i Finland under semestern. Barn till mina vänner. Tyvärr har ju de flesta av dem glömt mig eftersom de är 0-4 år. För att vinna deras förtroende på nytt så måste jag låta barnen komma till mig, det är inte jag som ska tränga mig på dem. Då blir de blyga och känner sig tvingade och olustiga.

Kanske är det lite av det Jesus också menar? Han tränger sig inte på oss, han låter oss komma till honom. När vi märker att han är att lita på. När vi ser att han är en bra typ. Och det är ju befriande på något sätt. Vi får smaka och se att Gud är god. Han är där och väntar och längtar att vi upptäcker att vi får och vill komma till honom.

Hej igen!

De senaste månaderna har det verkligen varit tyst här, men det har hänt desto mera i livet. Jag har gift mig och haft två bröllop. Jag har levt drömliv med familjen på semester i Kenya. Jag har varit ledare åt safari-18 och rest omkring med det härliga gänget. Och nu har jag och Ezra varit en månad på semester i Finland, imorgon åker vi tillbaka till Kenya igen.

Det känns bra att åka tillbaka och få lite rutiner igen. Lite spännande då jag ska bo själv på Rukongo ända tills januari och lite jobbigt då jag och Ezra bor flera hundra kilometer ifrån varandra. Men överlag bli det bra tror jag.

Här kommer ett litet bildsammandrag av de senaste månaderna:

Min nya familj. Bild: Douglas Masheti

Bilder från min fruhippa, av Sofia Jern.

Underbara dagar vid vår sommarstuga.

Vårt Finlandsbröllop!

Underbara systrar och svägerska vid min fruhippa.

Tårta varje dag!

Och så lite bilder från safari-18:

Vårt första och riktiga bröllop som innehöll mycket dans och sång.

Och så var vi på semestern i Mombasa och Zanzibar.

Bröllopsförberedelser och Chesinende

Så har en till helg passerat och den tillbringade jag på Chesinende. På lördag var det ”wedding committee” där vi tillsammans med några från församlingen planerade inför vårt bröllop. Det är en sak som är ganska annorlunda här jämfört med Finland. Att planera sitt bröllop angår så många fler än bara de två som ska gifta sig. Vi diskuterade mat och dekorationer. De i kommittén hade som förslag att drapera kyrkans väggar i tygstycken som går i vitt, grönt och violett. Jag var kanske inte så pigg på det, så vi kompromissade om endast vita tygstycken. Och så visade jag en bild från Pinterest hur jag ville ha det och den tyckte de var så vacker, så vi ska se var det sist och slutligen landar. Jag tror det klarnar först på bröllopet hur det riktigt blir. Men det känns okej, det här blir ett kenyanskt bröllop!

Resten av tiden på Chesinende hälsade vi mest på Ezras släkt och vänner. Jag önskar så att jag förstod språket! Det skulle öppna många dörrar till att lära känna människorna och kulturen bättre. Nu har jag kommit så långt att jag ibland förstår vad de talar om på basen av de några ord jag lärt mig.

Här är kyrkan där vi kommer att gifta oss.

Batiem, tror inte det finns en härligare mormor än henne, förutom min egen då.

Dessa två pojkar hade just tappat tänderna och gjorde sitt yttersta för att inte visa gluggen. Det gick sisådär, när man skrattar är det inte så lätt att ha stängd mun…

På söndag hälsade vi på Sara som varit i en olycka och skadat sitt ben. Nu mådde hon bra igen och församlingen kom för att uppmuntra henne.

Dessa bröder (Ezras bröder) är ett roligt shack. Jag önskar jag skulle förstå alla skämt de drar!

Cheptoo hämtade vatten till batiem och bar det på typiskt kipsigisvis, med ett band på huvudet.

Alla kvällar var vi hos batiem och satt i hennes kokhydda medan hon kokade ugali åt oss. Det känns fint att få möjlighet att sitta där på en låg träpall och i gemenskapen. Det är något vi nog tappat i Finland, att sitta med mormor och prata och skratta medan maten puttrar på elden.

Jag vill inte byta liv

Jag vill oftast inte byta liv med någon enda jag träffar här i landet. För jag har det så bra och är så privilegierad. Och det svider. Jag är egentligen riktigt självisk och egoistisk. Som om jag förtjänade denna så kallade lottovinst jag fötts till. För det är sant, mycket lite av det jag har idag har jag jobbat för själv. Visst, jag jobbar och får en lön. Men det är nästan självklart att alla som föds i Finland får möjlighet till ett, i många kenyaners ögon, lyxigt liv. Vi har mat på bordet varje dag, vi kan resa, vi kan köpa nya kläder, vi kan få en bra utbildning gratis. Och allt detta är jag inte beredd att byta bort.

Jag tänker på evangelisten som jag träffade idag. Han har inget jobb och nu har hans cykel dessutom gått sönder. Han frågar efter 20€ för att kunna laga nya däck på den. Han skulle gärna också ha ett litet startkapital för att börja med någon business.

Jag tänker också på Ceila som jag träffade efter gudstjänsten i hennes hem. Hon är 9 år och förståndshandikappad. Familjen har inte råd att ge henne någon rehabilitering så hon kan inte prata. Gå kan hon. Hon luktar urin eftersom hon inte kan gå själv på toaletten. Men ögonkontakt söker hon där hon sitter på golvet. Och innan vi skiljs åt ser jag ett leende. Det finns någon där inne som kunde bli mycket tydligare för oss andra om hon bara hade de rätta verktygen och förutsättningarna. Men nu föddes hon i en vanlig, enkel familj på Kenyas landsbygd. I Finland skulle det säkert anmälas som vanvård, men här tas hon relativt väl om hand. Hon göms inte undan och hon får kläder och mat och har föräldrar som älskar henne.

Jag utmanas ständigt i hur jag bemöter alla de behov som jag möter här. Stänger jag av eller ser jag människorna? Vill jag ge av mitt överflöd eller behåller jag allt för mig själv? Svaret ligger väl mitt emellan.

Jag vet att jag kunde göra mycket mer. Men för att orka i längden behöver jag också kunna stänga av ibland. Och erkänna att jag inte räcker till. Men jag hoppas jag inte förhärdar mitt hjärta. Jag vill försöka leva som Jesus skulle, och fastän jag aldrig lyckas ska det vara min strävan. Och då tror jag att jag kan få tillbaka helt andra välsignelser än de jag från början välsignats med.